Basics
En av de viktigaste frågorna för patienter är att kunna söka vård så snabbt, effektivt och säkert som möjligt. Det gör att många EU-medborgare kan behöva söka sjukvård i andra EU-länder än sina hemländer, antingen för att få bättre vård, eller för att de bor i gränsområden där närmaste vårdinrättning ligger i ett grannland, eller för att den behandling de önskar inte erbjuds i hemlandet på grund av att specialistkompetensen saknas (vilket är vanligt när det gäller sällsynta sjukdomar) eller av etiska skäl. Patienternas rörlighet väcker många frågor, till exempel...
- Vem ska betala för vård över gränserna, och när?
- Hur ska patienter informeras om var den bästa behandlingen erbjuds?
- Ska hälso- och sjukvårdssystemet i hemlandet i förväg godkänna en behandling utomlands?
- Vad händer när patienter söker för organtransplantation? Vem prioriteras i väntelistorna?
- Hur hanteras resekostnader för patienter och närstående och kostnader för efterbehandling och läkemedel?
EU-kommissionen har nyligen framlagt ett direktiv för hälso- och sjukvård över landsgränserna för att klargöra några av dessa frågeställningar. Direktivet behandlar både behovet av att främja gränsöverskridande vård, framförallt för sällsynta sjukdomar och behandlingar där alternativ saknas, och att förstärka telemedicinska samarbeten genom referensnätverk och harmonisering av elektroniska verktyg (e-hälsa). Att stifta en lag som gäller alla patienter, i alla medicinska situationer i alla medlemsländer, är svårt. Frågan kvarstår - hur ska Europa klara av att tillhandahålla en jämlik tillgång och vårdkvalitet för alla medborgare?
Info cards
Rätten till hälso- och sjukvård fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt Europeiska unionens domstol tillämpas fri rörlighet för hälso- och sjukvård oavsett organisation och finansiering på nationell nivå.
Det ger en person som är i behov av vård under en vistelse i ett annat medlemsland samma rättigheter som i hemlandet. Kostnader för behandling av en sjukdom eller skada som personen hade innan utresa täcks inte, inte heller kostnader för privat sjukvård.
Tillhandahållandet av hälso- och sjukvårdstjänster från ett medlemsland till ett annat. Det kan till exempel omfatta direkta tjänster såsom personliga konsultationer, eller fjärrtjänster i form av telemedicin.
Att en patient reser till en vårdgivare i ett annat medlemsland än hemlandet för att få vård (diagnosticering, behandling mm.).
Han eller hon tar emot klagomålfrån EU-medborgare och juridiska personerrörande administrativa missförhållanden inom unionens institutioner och organ. En medborgare som har klagomål som rör hälso- och sjukvård (till exempel tillgång till gränsöverskridande vård) kan kontakta honom eller henne.
Medlemsländerna har det primära ansvaret för hälso- och sjukvård, men de måste också följa unionens lagar som reglerar den inre marknaden där varor, tjänster, människor och kapital har fri rörlighet inom EU.
I maj 2007 visade Eurobarometern att 54 % av EU-medborgarna kunde tänka sig att resa till ett annat EU-land för att få medicinsk vård.
Befolkningen i gränsområden har ofta sitt närmaste sjukhus i ett EU-grannland. 1/3 av EU:s befolkning bor i gränsområden
Ersättningen i patientens hemland är ofta lägre än kostnaden för vården utomlands. Patienten får stå för mellanskillnaden.
Eurobarometer-undersökningen visade att 30 % av EU-medborgarna inte känner till möjligheten att söka vård utanför sitt hemland.
91% av de som svarade angav att vården inte fanns att tillgå i hemlandet, 78 % angav bättre vårdkvalitet utomlands. 69 % skulle resa utomlands för att få vård av en erkänd specialist, 64 % för att förkorta väntetiden inför en behandling och 48 % för att få billigare vård.
Enligt den nuvarande EU-lagstiftningen kan en patient inte få ersättning för vård utomlands som inte ingår i den vård patienten är berättigad till i sitt hemland.
Enligt en undersökning av 6000 patienter utförd av Eurordis (European Organisation for Rare Diseases) hade 1,8 % sökt vård utomlands. Om siffran är representativ för de uppskattningsvis 30 miljoner människor som lever med sällsynta sjukdomar i Europa innebär det ett stort behov av gränsöverskridande vård.
- Patienter ska få ersättning för vård som de är berättigade till i sitt hemland
- Betalning i förskott
- De får ersättning med den summa som skulle ha ersatts om vården hade erhållits i medlemslandet
- de betalar för tilläggskostnader
- inga ekonomiska fördelar
De ökar tillgängligheten för högkvalitativ vård genom att sammanföra specialister som ansvarar för hantering och behandling av enstaka eller grupper av sällsynta sjukdomar. Eftersom det inte kan finnas specialistcentra för alla sällsynta sjukdomar i varje land, måste patienterna resa utomlands.
För tillfället väntar 56 000 patienter i EU på en organdonator. Varje dag dör 12 människor i väntan på en transplantation. Antalet organdonationer varierar, från 34,6 donatorer per miljon invånare i Spanien, till 6 i Grekland och 0,5 i Rumänien.
Den gränsöverskridande vården utgör 1 % (10 miljarder euro) av den totala kostnaden (1000 miljarder euro) för hälso- och sjukvård i de 27 EU-länderna.
Det finns inget gemensamt europeiskt system för tillhandahållande och ersättning av läkemedel. Tillgängligheten varierar inom Europa och ibland uppstår brist på läkemedel i vissa länder. Detta gäller särskilt särläkemedel som används vid sällsynta sjukdomar.
Det saknas europeiska minimikrav inom flera aspekter av hälso- och sjukvården och det finns stora skillnader i kvalitetssäkring inom de nationella sjukvårdssystemen. Tillhandahållandet av hälso- och sjukvård är en nationell angelägenhet.
Kostnaden för översättning i samband med vård utomlands och giltighet för recept är otillräckligt definierade i den nuvarande EU-lagstiftningen
Liksom kvaliteten kan priset för hälso- och sjukvård variera avsevärt mellan olika medlemsländer
Medlemsländerna har olika definitioner av medicinsk vård, psykologiskt omhändertagande, omvårdnad, sociala insatser och till och med vad som är "nödvändig behandling".
En vårdmetod som baseras på elektronisk bearbetning och kommunikation, till exempel informationsnätverk, elektroniska journalsystem, telemedicin, webbportaler och andra verktyg som bygger på informations- och kommunikationsteknik som underlättar förebyggande, diagnostisering, behandling och uppföljning av sjukdomar.
Varje år utförs mellan 20 000 och 25 000 fertilitetsbehandlingar över landsgränserna. Just nu söker tusentals kvinnor hjälp med att bli gravida utomlands.
De är fysiska eller virtuella nätverk för specialistkunskap mellan nationella referensnätverk i Europa. Deras mål är att förbättra kvaliteten och hanteringen av vården för en enstaka eller en grupp av sällsynta sjukdomar.
Issue cards
Telemedicin möjliggör för patienter att få vård från utlandet utan att vare sig läkaren eller patienten reser utomlands (till exempel läkare i olika länder hjälpas åt att diagnostisera medfödda missbildningar genom att skicka fotografier och beskrivningar av symptom till varandra)
Hälso- och sjukvården är ämnad att vara till hjälp för patienterna, men det händer trots allt att patienter skadas vid felaktig behandling. Vem tar ansvaret vid gränsöverskridande vård? Vem kompenserar patienten? Vems regler om ansvarsskyldighet gäller?
Om en kvinna endast kan söka fertilitetsbehandling utomlands (på grund av olika åldersgränser), vem bestämmer då huruvida hon har rätt till ersättning? Vems etiska regler gäller?
Patienter har stött på problem när de sökt vård över landsgränserna på grund av olikheter i ländernas regelverk. Till exempel är reglerna som omger stamcellsterapi olika för olika europeiska länder.
Processen för ett godkännande i förhand av vård utomlands är ofta komplicerad, lång och godtycklig. Detta gäller särskilt för sällsynta sjukdomar som är okända för många vårdgivare och myndigheter, och därmed marginaliserade i sjukvårdssystemet.
Patienter med sällsynta sjukdomar har ofta inte möjlighet att resa ensamma utan assistans. Utöver vårdkostnaderna måste kostnaden för resor för två personer samt förlorad inkomst räknas in i den totala kostnaden.
Oavsett reglerna för gränsöverskridande vård ska patienter med sällsynta sjukdomar ersättas för vård utomlands, även om det inte har kunnat förutses i hemlandet, utan ett föregående godkännande.
Patienter med sällsynta sjukdomar blir ofta åsidosatta i traditionella sjukvårdssystem som är utformade efter vanliga sjukdomar. Referensnätverken hjälper till att omorganisera sjukvårdssystem som hanterar vanliga sjukdomar.
Hur kan patienter med sällsynta sjukdomar ersättas enligt den kostnadsnivå som gäller i hemlandet om hemlandet inte räknar med, eller har vårdrutiner för, sjukdomen eller behandlingen?
Vem har ansvaret för att tillhandahålla information om behandlingar till medborgare som överväger att söka vård i ett annat land? EU? Medlemsländerna? Vårdgivarna?
Är det inte diskriminering att inte behandla patienter från andra EU-länder likadant som inhemska patienter behandlas?
I det nuvarande systemet integreras patienter från andra medlemsländer i väntelistorna för behandling på samma grunder. Är det rättvist att inhemska patienter får vänta i samma kö som utländska?
Patienter uppfattar ofta resor till och från behandling som olustiga (en undersökning i Finland visade att 99 % av äldre medborgare inte ens ville remitteras inom Finland trots att det skulle innebära kortare väntetid).
14.
Medlemsländernas ansvar
Idag har vårdgivare ingen skyldighet att ta emot patienter från utlandet för planerad behandling om det äventyrar behandlingskapaciteten (till exempel tillgången på läkemedel) eller den medicinska kompentensen i landet
Det befintliga EU-direktivet ställer upp ett regelverk för rika och välinformerade EU-medborgare, eftersom allt bygger på förskottsbetalning med ersättning i efterhand.
Patientrörlighet i Europa innebär rörliga journalhandlingar och ett system för spårning av behandling och uppföljning...
Vissa medlemsländer med högt utvecklade och kostsamma system för hälso- och sjukvård motsätter sig en helt fri marknad för vård eftersom de fruktar att kvalitetsnivån kan komma att sänkas.
Det handlar inte bara om rätten till vård, utan om rätten till kvalitativ vård. Hur kan vårdkvalitet uppnås, regelbundet kontrolleras och utvärderas? Vem ska göra det?
Eftersom det finns mer än 6000 sällsynta sjukdomar är det omöjligt för varje EU-land att ta fram sjukvård för varje tillstånd. Patienter med sällsynta sjukdomar kan ha ett större behov än andra EU-medborgare av tillgång till specialistvård med kostnadersättning i länder där den tillhandahålls gratis.
Trots att det finns ett centraliserat godkännande för läkemedel mot sällsynta sjukdomar, varierar graden av ersättning och tillgänglighet inom EU. På vilket sätt kan ersättningen säkras när människor söker behandling utomlands som inte täcks i hemlandet?
Godkännande i förhand av en behandling och placering på väntelistor kan användas som verktyg i planeringen av en hälso- och sjukvårdsbudget för att rationalisera och effektivisera patientflöden.
Ett sätt att begränsa kostnaderna för gränsöverskridande vård är att begränsa ersättningen till öppenvård. De olika hälso- och sjukvårdssystemen inom EU definierar slutenvård och öppenvård på olika sätt, vilket gör det komplicerat att tillämpa standardmetoder för ersättning.
Ett sätt att begränsa kostnaderna för gränsöverskridande vård är att begränsa ersättningen till öppenvård. De olika hälso- och sjukvårdssystemen inom EU definierar slutenvård och öppenvård på olika sätt, vilket gör det komplicerat att tillämpa standardmetoder för ersättning.
Processen inför ett godkännande av gränsöverskridande vård är ofta långdragen. Det medför en ökad psykologisk belastning för patienten, liksom ogynnsamma medicinska följder och till och med risk att dö.
Bör behandlingar som av etiska skäl begränsas i patientens hemland (till exempel genetisk testning) även begränsas för patienten i andra medlemsländer?
I dagsläget existerar många ömsesidiga gränsöverskridande vårdsamarbeten. Ett införande av en gemensam struktur för all gränsöverskridande vård med hjälp av ett direktiv skulle kunna hindra pågående vårdsamarbeten som är till nytta för patienterna...
Hälso- och sjukvårdssektorn i stort har ännu inte erkänt e-hälsa som en betydelsefull del av principer, strategier och tjänster inom vården.
Story cards
Policies
Gränsöverskridande vård är tillgänglig för alla patienter utan godkännande. Staten ersätter kostnader för behandling, resor och medföljande anhörig direkt och i förskott. Ingen satsning på e-hälsa.
Gränsöverskridande vård är tillgänglig för alla patienter, men godkännande från staten krävs. Staten ersätter kostnader för behandling och resor endast för patienten. Ingen satsning på e-hälsa
Gränsöverskridande vård är tillgänglig för patienter endast om behandlingen inte erbjuds i hemlandet. Endast behandlingskostnaderna ersätts. Inget godkännande krävs. Staten gör en viss satsning på e-hälsa.
Gränsöverskridande vård minimeras. Den måste godkännas av staten för specifika fall och endast kostnaderna för behandling ersätts, i efterhand. Om en behandling inte är godkänd i hemlandet (av etiska skäl) ges ingen ersättning för behandling utomlands. Staten prioriterar satsningar på e-hälsa för att minimera gränsöverskridande vård.
FUND is a project funded by the European Commission (